Havmannens sønn

I Urstabbvika i Brønnøysund 22.-26.oktober

Jana Fröberg i samarbete med Vibeke Steinsholm

Projektet genomfördes två gånger, vänt till två olika barngrupper som fick två dagar var ute på stranden. Arbetet förändrades och utvecklades delvis till den andra gruppen, utifrån de erfarenheter vi gjorde oss i grupp 1. De som var med var Sylteren barnehage, Kløvermarka, Soltun, Fjellsøya, Barnetun, Furutoppen, Flaggstanghaugen og Salhus barnehage. Alder på barna var 3- 5 år.

 Utgångspunkt / intention

Projektet Havmannens sønn i Brønnøysund kretsar kring temat hav, strand och kustlinje. Brønnøysund är en kustkommun och fisketraditionen finnes ennu på platsen. Det verkar viktigt att barnen lär känna och får möjlighet att skapa sin egen relation till havet de är omgivna av, vilket det här projektet syftade uppmuntra dem till.

Projektet tar utgångspunkt i en traditionell nordnorsk berättelse, Havmannens sønn. Berättelsen är i grunden en skildring av hur livet traditionellt har sett ut längs den norska kusten, men omskapat till en saga med mystiska och övernaturliga inslag som blir till metaforer för hur verkligheten såg ut för 100 år sedan. Berättelsen i sin helhet går att finna lenge ned på denna sidan i bloggen.

Genomförande

Dag 1

Vi samlades i en lavvo på stranden runt öppen eld för en välkomstsamling och berättade historien Havmannens sønn för barn och personal. Efteråt pratade vi igenom vad för karaktärer, föremål och platser som förekom i berättelsen.

Utifrån detta bjöd jag in barnen till att gå ut och leta föremål på stranden och i skogsbrynet, för att vi sedan, av det de hittade, skulle kunna bygga och tillverka föremål kopplade till berättelsen. 
 Barnen var glada över att få springa runt och se platsen efter att ha suttit stilla. Några ville gärna plocka stenar och snäckor medan andra var mer intresserade av att prova sekatörer och sågar bland träden där vi samlade grenar. En del började leka lekar med det samma.

 

Efter lunch tog vi upp berättelsen igen och gick igenom den i samspel med barnen. På det viset fick vi se vad de själva kom ihåg och hade snappat upp, vad som verkade ha intresserat dem mest. Utifrån en blandning av deras önskningar och vår planering valde vi att göra ett par arbetsstationer som både barn och vuxna fick gå emellan i den grad de hade lust.

Den första stationen bestod i att bygga hus till fåglar eller andra strandvarelser. En grupp valde att mura med sten och sedan lägga på ett tak av grässtrån. En annan grupp hittade hålor vid strandkanten som de förtydligade genom att bygga en dörr av gammalt skrot, och framhäva ingången genom att pynta den med fjädrar, snäckor och fina stenar. En tredje grupp använde ståltråd för att knyta ihop grenar och pinnar i en tältliknande konstruktion där fåglar skulle kunna sitta både ovanpå och inuti.

Den andra var en station för att tillverka smycken eller andra vackra föremål av de stenar, snäckor och fjädrar vi hittat på stranden med hänvisning till de vackra objekt som mannen i berättelsen hade sänt till sin familj efter att ha lämnat dem. Med hjälp av tunn ståltråd kunde barnen, med stöd från de vuxna, linda tråd runt objekten och på så vis skapa halsband och talismanliknande föremål. Barnen ville gärna ta hem allt de tillverkade under dagen, men vi höll fast vid att de måste vänta till avslutningen eftersom föremålen eventuellt kunde bli till delar av något vi kom att bygga följande dagar, och annars skulle visas upp i sig själva på avslutningsdagen. En önskan fanns från min sida om att få barnen att se hur olika delar kunde knytas ihop och samskapa i att bilda något nytt. En form av samarbete mellan barn, vuxna, föremål och en gemensam berättelse.

Innan barnen åkte hem för dagen samlades vi igen för att uppsummera vad alla gjort, och vad detta hade för koppling till sagan vi utgått ifrån.

Dag 2

Vi började med en morgonsamling i solen då vi tillsammans med gruppen gick igenom berättelsen igen. Eftersom barnen återkommande pratade om skattkistan, samt utifrån en lek som uppstått första dagen mellan barn och vuxna att använda grenar som vingar, hade vi förberett två arbetsstationer; en för att bygga en skattkista och en för att tillverka fågelvingar. Smyckesstationen behöll vi eftersom den fungerat bra första dagen som ett lugnare och mer finmotoriskt alternativ.

Till skattkistan hade vi tagit med oss lite gamla plankor, såg, hammare, spikar och ståltråd. Utifrån det var det helt fritt att skapa vad som föll gruppen in. Arbetet föregick i en ständig dialog mellan pedagoger och barn, där alla var aktivt deltagande vare sig det gällde att såga, och spika, samla in mer byggmaterial eller komma med idéer.

Fågelvingarna hade vi en idé om hur man kunde göra genom att pynta grenar med de man tyckte var fint och sedan knyta fast de runt armarna. Barnen som valde att göra sig fågelvingar hade olika mycket tålamod i hur väl de skulle pyntas, där vissa var väldigt noggranna i att skapa en symmetri, medan andra mest ville ha de på sig snabbast möjligt för att kunna börja flyga. Det skedde en snabb förändring när barnen fick på sig vingarna och förvandlades till örnar, måsar och havsfåglar, de gick direkt in i leken.

 

Smyckestillverkningen gick till på samma vis som föregående dag, men vi föreslog för barnen att smyckena eventuellt kunde fungera som skatter att lägga i skattkistan. Det var inget som intresserade dem då det var viktigt för barnen att skilja mellan mitt och ditt när de tillverkade egna objekt.

Framåt slutet av dagen när skattkistan var färdigbyggd skickades alla ut att samla skatter att fylla den med, något som engagerade de flesta barnen. Därpå gick vi i en samlad procession längsmed stranden för att kunna skicka ut kistan i havet i rätt vindriktning. Barnen var väldigt förväntansfulla och fundersamma över om den skulle kunna flyta, vart den i så fall skulle ta vägen och ifall någon skulle hitta den.

Strandsuppe.

Hensiketn her var å vise at det faktisk går an å lage mat av det vi finner i fjæra. Vi konsentrerte oss om blåskjell og noen tangsorter.I tilegg brukte vi og løk, hvitløk og godt smør

Vi samlet blåskjell og vasket disse. Ungene var ivrige med på å hakke løk, vaske skjell og slippe disse oppi gryta. På toppen la vi et lokk med tang. Det er spennende å se hvordan tanget skifter farge ved oppvarming fra brunt til klar grønn. Ungene fulgte også nøye med på hvordan blåskjellene åpnet seg under koking. Å smake på blåskjell direkte fra fjæra er rart, for noen litt ekkelt for andre svært spennende. Noen av ungene spiste skjell og oppdaga at inni skjellet finnes det bittesmå perler.

Avslutning

En gemensam avslutning för de båda förskolegrupperna var planerat inför fredagen, men på grund av alltför dåligt väder tvingades vi ställa in. Istället plockade vi med oss alla föremål barnen skapat till Sylteren barnehage och gjorde där i ordning en utställning i deras lokaler. Under en kort samling med barnen som var på plats berättade vi om Havmannens sønn och lät de som ville prova fågelvingarna för att se hur det känns att flyga. Det var uppskattat att de barn som deltagit på stranden fick visa upp vad de gjort för de andra barnen i barnehagen, och vingarna inspirerade genast till vidare lek och inspiration.

 

 

 

Arbetssätt

Min metod bestod i att hålla öppet vad i sagan och platsen vi befann oss på som mest tilltalade barnen. Vad väckte berättelsen och strandfynden för tankar, idéer och reflektioner hos dem?, och vad kunde vi tillsammans skapa utav det? Det är ett arbetssätt jag använder mig av i mitt eget konstnärliga arbete, där ting, känslor och upplevelser på en aktuell plats leder en utgångspunkt vidare och påverkar arbetets riktning. Här önskade jag göra det i dialog med barnen som deltog, och dessutom med inspel, hjälp och engagemang från de deltagande pedagogerna. Eftersom jag jobbade med två olika barngrupper kunde jag utvärdera hur arbetet fungerade i den första gruppen och efter det anpassa upplägget till den andra.

De största förändringarna låg i hur långa samlingar vi höll tillsammans, hur berättelsen presenterades för att göra den spännande och tillgänglig för barnen, och i hur tydligt jag delade in och kom med förslag till arbetsstationer på förhand. I den första gruppen hade jag färre tydliga planer och önskade komma fram till något tillsammans med barnen, i den andra gruppen hade jag mer konkreta förslag och uppgifter jag delade med mig av, även om jag sedan höll det öppet för barnen att göra vad de själva ville utav det jag erbjöd och presenterade för dem. I den andra gruppen var jag även tydligare i hur jag talade till de vuxna och presenterade mina idéer för dem delvis separat från vad jag sa till barnen. I arbete med så pass många barn och vuxna var det viktigt att alla fick en roll där de upplevde att de kunde bidra med något konkret, men också att de vuxna såg hur de olika delarna av projektet hängde ihop så de kunde vara med och vidareförmedla mina tankar till barnen.

Reflektion

Jag har inte  arbetat med barn tidigare och fick därför prova mig fram för att hitta sätt som fungerade att bemöta dem. De deltagande pedagogerna var till stor hjälp i och med att de kände barnen väl och kunde läsa av när det behövdes en samling, en matpaus eller presenteras något nytt för att hålla intresset uppe. Samtidigt var det tydligt att barnens intresse och uthållighet skilde sig mycket åt i den åldersgrupp jag arbetade med. Med vissa barn fungerade det bra att hålla en dialog kring projektet, andra behövde få klara direktiv för att komma in i arbetet. Genom att själv påbörja något lockades ofta barnen att delta, och när de väl var igång kom de med idéer och synpunkter på hur de ville att saker skulle göras, sättas ihop eller se ut. Min roll blev till stor del att hålla sagan levande och upprepade gånger återknyta till den och se hur det vi skapade kunde förknippas med berättelsens motiv och händelser. En annan viktig del av arbetet var hur jag vände mig till de vuxna. När de kände sig engagerade och hittade något de själva tyckte var roligt att göra kunde de också vidareförmedla det till barnen på ett inspirerande vis, där barnen hakade på. Även där skilde det sig åt och vissa vuxna önskade klara direktiv från mig för att kunna leda en grupp med barn, medan andra hade många egna idéer och gärna gjorde saker på sitt sätt.

Det var tydligt särskilt i den första gruppen att leken kom igång på allvar i och med det avslutande delprojektet där vi byggt en skattkista och skulle sända ut den på havet. Då hade vi haft tid på oss att prata om berättelsen upprepade gånger, och barnen kom väl ihåg hur kistor med vackra kläder, god mat och leksaker hade flutit i land på ön i sagan. Jag upplevde att både kopplingen till sagan och barnens deltagande i att utforma och fylla den var så pass konkret att allihop kände ett intresse för vad som skulle hända med den. Dessutom var det fint att samla hela gruppen, och det krävdes flera vuxna för att tillsammans bära kistan till rätt del av stranden. Vi hade tillsammans skapat något, med utgångspunkt i både platsen vi befann oss på och sagan vi hört, som nu skulle skickas iväg och få eget liv.

Havmannens sønn

av: Regine Normann

Det var en gang en fattig legdsjente som giftet seg med en fremmedkar som kom rekende til bygda, og flyttet med ham til en bratt holme langt fra land. Der hadde han en jordhytte, og der hadde han naust og båtstø.

Det fantes ikke andre mennesker på holmen enn de to. Men jenta var blidlynt og trallet og sang, og syntes hun hadde fryd og herrens glade dager i det nye hjemmet sitt. Mannen var både vakker og lett å omgåes, og en hærskares mangfoldighet av alle slags fugl hadde hun til selskap når han drog fra henne på fiske og mange ganger ble borte både to og flere dager, uten at hun åtte rede på hvor han ferdedes.

Men fugl har flyttehug i blodet. Og da sommeren kom, lettet flere og flere på vingene og strøk sørover, og det ble stussligere og stussligere ute på holmen for hver skare som drog. Før året var omme, lå det en vakker gutt i vuggen og sparket og lo mot henne. Han hadde ikke vinger som flyttfuglene, og ham fikk hun da beholde både sommer og vinter; og tiden ville aldri falle henne lang mer når hun satt alene med ham og mannen var borte på fiske.

Da gutten var årsgammel, sa mannen en dag de satt nede ved båtstøa, at han måtte reise, og at det var uvisst når han kom tilbake. Men hun trengte ikke bekymre seg for hva hun og gutten skulle leve av mens han var borte. Havet skulle bringe det, bare hun selv ville være tro mot ham og bære ham i tankene både tidlig og sent.

Hun brast i gråt og tigget og bad at han ikke skulle forlate henne. Og hvordan skulle det gå om barnet ble sykt! Ikke et menneske åtte hun å skikke etter hjelp. Og han fikk da komme i hug, han som far var, at holmen lå milevidt fra land. Han sa henne ikke imot. Tok bare kona og barnet inn til seg i et siste farvel, sprang i båten og skjøv fra land. Hun satt igjen på fjæra og stirret etter ham til båten ble usynlig for øyet inne i glansen av kveldssola. Så tok hun gutten på armen og bar ham inn i jordhytta og stengte døra med lås og slå.

Neste morgen, da hun kom ned til naustet, var det drevet i land en jernbeslått kiste. Den var full av de deiligste klær til henne og gutten; og da hun pakket dem ut, så hun at klærne hadde farge som havet når det lå speilblankt og fanget glød fra kveldssola. Og bare hun rørte ved dem, skiftet de i blått og gull og purpur. Hver dag skylte havet en gave på land. Snart var det et dyrebart smykke, snart en kostelig gjenstand til å stase opp i jordhytta med. Mat brakte det og kurver fulle av de deiligste frukter, og en overflod av leker til den lille gutten. Likevel ble tiden lang for henne som gikk der og stullet med barnet, mens hjertet blødde av lengsel etter ham som sendte henne all herligheten.

En natt et par år etter at mannen var reist fra henne, ble det et slikt forferdelig vær med storm og høy sjø. Hun steg frem av senga, skjøv luken fra vinduet og stod og stirret på havet som brøt mot holmen så skumsprøyten stod himmelhøyt. Tenk om ham hun var glad i, var ute i dette fryktelige været på tur mot hjemmet! Båten ville knuses i smadder straks han nærmet seg land, og ikke én var der til å rekke ham en hjelpende hånd. Fort tok hun på seg uværsklærne, dyttet teppet vel om gutten, så han ikke skulle fryse mens hun var borte, og smøg seg ut av jordhytta. Vinden slet og rev i henne, og det var med møye og stort besvær at hun tvekroket vant å kvae seg ned til båtstøa. Men øyet nådde ikke annet enn opprørt hav hvor hun enn vendte seg, og verken båt eller skip var å se. Øverst i flomålet tett ved der hun stod, lå en værslått havhest og flakset med den ene vingen. Den andre hang brukket og slepte i sanden. Varlig tok hun om den med begge hendene og bar tunge fuglen opp til jordhytta. Den verken hugg eller freste, men lå dørgende still og stirret på henne med rappe blunk over de blåsvarte øynene, mens hun stelte om den såre vingen og med linn hånd sopte den våte sanden av fjærhammen. Siden la hun havhesten ved fotenden av senga, så den skulle få det mykt og varmt, smøg klærne av seg og krøp til køys.

Hun sovnet fort og drømte at døra gikk opp, og inn kom mannen hennes kledd i en fotsid kåpe av havblå fløyel og med gullkrone på hodet. Han steg frem til senga der hun lå, og strøk med var hånd over guttens hår og over fuglens pjuskete fjær. Men henne rørte han ikke. Hun våknet av at det knakk i dørklinka, og for fram av senga. Men døra var stengt med slå på innsiden, slik hun selv hadde gjort før hun la seg. Da først sanset hun at det bare var en drømmeskikkelse av mannen sin hun hadde sett, og ikke ham selv iført kjøtt og blod.

Den knekte vingen grodde fort. Men havhesten, som ellers er den skyeste av alle fugler og nesten ikke til å komme nær for levende menneske, tedde seg tam som en høne og fulgte gutten hvor han gikk og stod. Og det som underligere var, opplevde hun en dag hun så gutten og fuglen sitte og prate sammen. En flokk andre fugler hadde sanket seg om de to og skvatret og snadret så det hørtes over hele holmen. Moren unte ham gjerne den gleden å ha fuglene til lekekamerater. De ville ham ikke vondt; og selv fikk hun mer ro til å tenke på ham hun dagstøtt lengtet etter å være sammen med. Kom han ikke nå snart, kom hun til å forgå av lengsel etter ham. Men da hun en dag i kveldingen kom ned til båtstøa og fikk se gutten sin overskrevs på havhesten ute på brådypet, ble hun til gangs skremt.

Hun ropte ham til lands og ristet ham ublidt. «Du kunne drukne, din viltre fant,» skjente hun, «og hva vil du så jeg skal si til far din, når han kommer og sprø hvorfor jeg ikke har passet bedre på deg?»
«Å, far vet at jeg rir på hesten hans, han har selv lært meg det. Og i morgen får jeg kanskje min egen hest og får bli med far til slottet hans. Der er det vakkert, sier far; og jeg skal bli konge når jeg blir stor, og far skal gi meg makt til å skap e meg om til fugl og til fiks.»

«Hva er det du prater om,» ropte moren. «Har far din et slott, og er havhesten blitt til ridehest nå?
Du er blitt rent tullet du, kjære, vesle krypen min, av å leke med de galne flyttfuglene, som farer fra sted til sted og snadrer om alt og ingenting. Kom nå og bli med mor di, og gjør meg ikke oftere den sorg å ri ut på havdypet på den fæle fuglen. Fy, jeg vil ikke se den mer.»
Hun grep en stein og hivde etter havhesten, tok gutten med seg og gav ham mat på senga. Det var greit at heretter fikk hun ta seg mer av barnet og ikke støtt gå og tenke på far hans.

Da hun åpnet døra neste morgen, satt det ikke en, men to havhester på trammen.
Straks kom hun i hug det gutten hadde sagt om ridehesten faren skulle sende ham, og tok og føyste fuglene vekk med sopelimen. De fløy og satte seg på brattberget straks bortenom jordhytta og skrek av glede da gutten viste seg i døråpningen. Han svarte dem med et skarpt, fremmed skrik moren aldri hadde hørt av hans munn før. Men bort til dem slapp han ikke. Moren gikk og leide ham ved hånden mens hun tok fram de vakreste lekene hans, og bad ham leke med dem ute i solveggen. Selv satte hun seg på dørtrappa for å se på, og best hun satt, sovnet hun.
Straks gutten merket han var fri oppsynet, sprang han ned til vannet, og havhestene fulgte. Da moren våknet av blunden og gikk for å hente ham, kom hun akkurat tidsnok til å se begge fuglene bruse fra land. På den ene satt en høy mann med gullkrone på hodet, og den blå fløyelskåpen han bar, slepte etter ham i kjølfaret. På den andre satt en liten gutt i skinnende sølvrustning med hvit fjærbusk på hjelmen. Hun drog kjensel på den begge og ropte dem ved navn og bad dem ta henne med. Men de red videre utover havet på de underlige hestene sine og så ikke til den kant hun var.

Det ble tunge dager for henne som gikk på holmen uten annet selskap enn sorgen og savnet. At mannen hennes var en mektig konge, forundret henne ikke. Han kunne aldri bli gildere og gjevere for henne enn han alltid hadde vært. Men at han ville lønne hennes troskap mot ham med å ta gutten fra henne, det hadde hun ikke ventet av ham. Alle de vakreste lekene og de peneste klærne til barnet tok hun og la ned i den jernbeslåtte kisten og skjøv den ut på havet. Hadde far hans hatt makt til å la kisten flyte i land på holmen, maktet han nok å la den flyte dit han og gutten nå var. Så kunne den lille skatten hennes få se at mor hans ikke hadde glemt ham.

En dag hun lå oppe på brattberget bortenom jordhytta og trodde hun skulle forgå av lengsel etter manne og barnet, syntes hun tydelig hun hørte gutten sin skrasle og le slik han hadde for vane når han var i godlaget. Fortumlet reiste hun seg og så seg omkring, men gutten var der ikke. Der satt fullt av fugl på berget, og alle stirret på henne; men hun fant ingen trøst i deres selskap, for de minte henne så altfor meget om gutten og hans lek med dem. Da skrek en havhest det skarpe skrik hun kjente så godt, og hun bante seg vei tvers gjennom fugleflokken og sprang dit skriket kom fra. Tett innved land satt gutten

hennes overskrevs på den underlige ridehesten sin.
«Far er konge for havfolket, og jeg har med meg en fugleham til deg. Ta den på litt svint, så kan du få bli med til ham, du også,» ropte han.
Hun lot seg ikke be to ganger, men trakk hammen på og fløy som en vakker blåskarv ved siden av havhesten.

Sola steg, og natten tente stjerner på det mørke himmelhvelv. Hun så stjernene speile seg i havet, men de var ikke blankere enn morilden, som lyste og brant i skumskavlen som fosset om bringen på havhesten sønnen hennes red på.Hele natten red han, og da det atter ble dag, kom de til en mur av tett skodde. «Bak skodden der er slottet til far; men angrer du på at du har tatt på deg fugleham, skal jeg bli med deg tilbake til holmen og vrenge hammen av deg.»

«Jeg vil være der hvor du og han er,» svarte moren og fulgte sønnen inn i skodden.
Men hver midtsommernatt kommer en blåskarv vandrende opp sjøveien på holmen. Den går rundt den nedfalne jordhytta og setter seg på brattberget, strekker seg og slår med vingene mot sola.

Det er kona som ikke kan bli kvitt minnene fra den gang hun var menneske og bodde på holmen.